Nedanstående är en krönika jag skrev för portalen pagang.se förra året.
Rubriken på denna krönika är också titeln på en lärobok jag en gång hade. Jag tycker det ligger stor humor i den titeln, vilket ni snart kanske får en förklaring på. Som låtskrivare är det inte helt ovanligt att få frågan ”Hur gör du då?” och så kommer följdfrågorna ”Kommer musiken eller texten först?” Och så funderar man. Och inser att svaret är otroligt komplext. Åtminstone för mig är det det. Å andra sidan har jag aldrig varit den som kunnat svara helt rakt på en fråga.
Jag måste alltid analysera allting något så förbenat. Enklaste fråga kan ta evigheter för mig att ta ställning till. Och då menar jag verkligen riktigt enkla frågor typ ”Ska du ha en finsk pinne till kaffet eller en sockerkringla?”. Där står jag och velar och vet varken ut eller in. Som om mitt liv hängde på vilken kaksort jag tar. Jag vet de som skulle gjort processen kort på en gång och tagit båda sorterna!
Men bara att ha två faktorer att ta hänsyn till ställer till det för mig, så då förstår ni ju att frågan om hur jag gör när jag skriver låtar är ett nästan oöverstigligt hinder för mig. För ett antal år sen så var det en vän som brukade skämta när vi satt ett gäng och diskuterade något och jag skulle svara på någon fråga eller göra en utläggning om något. Han brukade då uppmana alla att nu var läge att gå och fylla på kaffemuggen eller gå på toa medan jag funderade…
Jag kan helt enkelt inte svara utan att först ha tänkt igenom noga vad jag ska säga. Jag vill att det ska bli rätt; att det jag säger verkligen är ett uttryck för vad jag tänker och känner. Vilket kan antyda att jag tar mig själv på för stort allvar, lägger alldeles för stor betydelse i det jag säger. Och det må vara så, men jag tror ju att det ibland kan vara så att det jag har att säga om något faktiskt kan ha någon betydelse för någon, vara ett intressant inlägg.
Som frågan om hur mina låtar/min musik kommer till. Och då inte med emfas på hur just min musik blir till, utan hur musik överhuvudtaget blir till. Jag är ju faktiskt en av dem som kan bidra med ett av alla de svar som finns, och då vill jag att det svaret verkligen ska återspegla min verklighet. Inte för att det kommer att bidra till världsrevolutionerande händelser, utan för att det finns de som seriöst har undrat över den processen och vill ha svar.
Så nu tänker jag då, efter denna grymt långa inledning, försöka ge ett svar. Och svaret måste nog, efter långt och noga övervägande, bli: jag vet inte! Ibland, som häromdagen, sitter jag vid pianot och leker med harmonier, ackord, toner, och så, vips, så hittar jag något som jag fastnar för. En ackordföljd, en melodislinga, en rytm.
Andra gånger fastnar ett ord eller en fras i mitt huvud och jag vet att de orden måste bli musik. En annan gång dyker det upp en melodi tillsammans med några ord på en gång, ibland triggade av en situation (som när jag stod på min trapp en inte alltför kall vinterkväll och lätta snöflingor singlade ner på mig och jag kände mig fullkomligt lycklig). Ibland är det som att jag bara behöver gå och sätta mig vid pianot och leta fram en färdig sång, komplett med text och allt. Det finns dock en gemensam nämnare för alla dessa processer: drivkraften att uttrycka mig med musik. Så svaret på frågan hur det blir musik för mig är nog att den blir genom ett inre tvång att uttrycka mina känslor och åsikter genom musik.
Det där var väl inget vidare svar kanske en del av er nu säger. Och visst. Men det är det enda svar jag kan ge och jag kan lova er att jag funderat länge och väl på det!
Lev väl!
Idag publicerades de artister som kommer att uppträda på stödgalan för ett konsert- och kulturhus i Östersund och därmed är det inte längre en hemlighet att jag är en av dem. När jag fick frågan fanns ingen tvekan som helst att säga JA.