Har en liten tripp längs Memory Lane just nu och hittade denna krönika jag skrev 2008 baserad på en sann berättelse som det brukar heta. Den är faktiskt så dråplig så jag måste dela med mig av den här. Eventuella tenorer i medelåldern ombedes att inte ta detta personligt….
Det var en gång….tre snygga brudar, fantastiskt musikaliska och samspelta, skärpta och tillsammans kunniga på det mesta.
En dag satt den ena och bläddrade i den nyss utkomna katalogen över länsmusikutbudet för hösten 2008. Hennes ansiktsfärg antog en mer och mer skär nyans och hennes kropp började skaka. Till slut flög hon upp ur fåtöljen och ett antal svordomar svärmade ur munnen på henne likt ilskna bin. Så småningom lugnade hon ner sig och kunde förmedla till sina intet anande (men snygga, musikaliska och skärpta) triokompisar att, nu fick det vara nog på gubbväldet! I stället för att till jul lyssna till tre vrålande tenorer i övre medelåldern och äldre med manlig pianist, så skulle världen (d.v.s Jämtlands län) minsann få ta del av tre tjejer i yngre medelåldern och yngre med förmåga att både sjunga, spela piano och cello! ”Splendido!”, ”Hurra!”, ”Så ska vi göra!” utropade hennes medsystrar genast i en kör.
Sagt och gjort – de tre babesen förenade genast sina krafter och skapade ett fantastiskt utskick, som skulle få vilken arrangör som helst att genast lyfta luren för att böna och be trion att komma till just dem. En julig färgaffisch på tjockt papper med bild på snyggingarna skapades av gruppens datasnille, ett följebrev skrevs med knivskarpa formuleringar, där det klart framgick vilka fantastiska förmågor det var fråga om. Sedan lades dessa två ihop utan att vikas i kuvert, vilka blev adresserade för hand för att adressaterna skulle förstå att de var särskilt utvalda. Sedan var det bara att frankera, sända med snigelposten och invänta att telefonen skulle börja gå varm/alterbativt e-postinboxen fyllas till bredden.
Efter några dagar trillade det in ett mail. ”Snälla, nästa gång ni gör ett utskick kan ni väl se till att frankera tillräckligt, så jag slipper lösa ut det”.
Katastrof! Vi hade ju gjort allting rätt! – bara glömt att väga…..
Trion lät dock inte detta slå dem till marken. Missöden drabba även de bästa, snyggaste, mest musikaliska och skärpta. Krismöte. Lite efterforskningar gjorde gällande att fler hade löst ut sina försändelser. Ca 15 svenska kronor hade de fått punga ut med. Alltså – brev nummer två skapas med slagfärdiga och självironiska formuleringar som förklarar det lilla missödet. Breven stoppas ovikta ner i kuvert tillsammans med en tjuga, och återigen adresseras kuverten för hand för den exklusiva mottagarskaran. Rädda det som räddas kan, tänkte brudarna och satte sig att invänta reaktioner.
Några dagar passerar. Telefonen ringer. ”Du – jag har fått tjugo kronor av er trio. Jag fattar ingenting. Vad handlar det här om?!”
Några samtal till och lite efterforskningar visade att en stor del av arrangörerna aldrig ens hade löst ut det första utskicket och därmed inte hade en aning om varför de fick en tjuga och en obegriplig ursäkt…….
Nu vet de det. Nu vet de vilka vi är. Och det med besked. Det kallar jag PR-kampanj! Någon som vill anlita oss för ändamålet?
